kamrat klonk

Mörker är frånvaro eller brist på ljusstrålar. Den mörkaste delen på dygnet infaller på natten. Som poetisk term kan mörker syfta på ondska, men också nedstämdhet

Hur är det egentligen? Är det bra eller dåligt att privatisera statligt ägda instítutioner och bolag eller inte?
Det finns ju självfallet både för och nackdelar med allt detta. En fördel är ju att det har en positiv effekt på landets ekonomi genom ett plus i statskassan vid utförsäljning och det uppmuntrar entrepenörskap och stimulerar tillväxten. Det som oroar mig är dock långskitiga effekter. bristen av intäkter från skatt som leder till ökade kostnader för äldrevård, sjukvård, utbildning och infrastruktur m.m.
 Vart går gränsen där de väger över? Vad är egentligen bäst för vårat fosterland?
Peace out

Siddharta Gautama hette en man som levde för 2500 år sedan och blev grundare till en av de stora världsreligionerna. Han kom sedan att kallas buddha, vilket betyder upplyst.
Med upplyst menades att han insett vad som är svaret på frågan om meningen med livet och hur man ska leva.
Han sa nämligen att livet består av lidande som kommer från vårat begär till olika saker. Bägeren kan vara känslomässiga, materiella eller av olika värdsliga och andliga slag. Alla sorts begär är alltså dåliga och leder till lidande. Det kan jag hålla med Siddharta om. Men sedan skiljer sig våra meningar åt. 
Siddharta sade nämligen att vi måste undvika allt lidande till den grad att vi helt avstår från allt vad begär heter. Alltså inte ha med varken ägodelar och gudar eller ens känslor att göra..
... min fråga är då, vad har vi kvar att leva för? 

När man pratar med folk om krig och folkmord så brukar man ofta få höra saker som "religion leder bara till krig och det är religionens fel att det varit så mycket krig genom historien".
 I sig är det ju inte helt osant, för ofta har folk sagt sig vara kristna eller muslimer eller uttalat sig som guds budbärare. Men faktum är att det inte alltid varit religionen som legat bakom endå utan den har bara fått vara en ursäkt. Skälen har nästan alltid varit politiska eller ekonomiska.
 Ett exempel är när Europerna började utforska och kollonisera den nya världen (Amerika). Spanjorerna och Portoguiserna hade fått i uppdrag av påven att utforska jorden och man letade också efter en ny väg till Indien för att underlätta handeln. men när man väl kom i kontakt med de nya kulturerna och alla dessa olika folk och upptäkte att det fanns stora ekonomiska tillgångar i silver och guld. Förslavning och slakt av infödingarna påbörjades för att kunna bryta fram dessa ädelmetaller ur berget och föra hem dem till Spanien.
 På några årtionden så lyckades man nästan utrota en befolkning på uppskatat 100 miljoner individer. När antalet var som lägst så var det bara 4 miljoner "Indianer" kvar. Det är helt sinnessjukt ju! Och detta var för att man var så mån om att dra in så mycket rikedom och makt som möjligt till sitt land. 
 Därför tycker jag att man aldrig kan skylla på bara religion eller kommunism eller kapitalism utan det är alltid olika anledningar eller en blandning av massa olika spektrum.

I vårt liv, liksom på konstnärens palett, finns det en enda färg som ger livet och konsten en mening. Det är Kärlekens färg.        - Marc Chagall



Kanske ligger det något i det? Kanske kan det vara så att meningen med livet försvinner när kärleken försvinner?
Eller är det en feltolkning av mig? 

Visst har du varit med om drömmar som känns precis som om de var värklighet?

Det kan då vara sjukt skönt att vakna upp och inse att det inte var på riktigt, puuh jag duckade en kula och det var skönt.
Det kan vara att man drömmer om en obehaglig situation på jobbet när dina kollegor plötsligt börjar titta snett på dig över kaffekoppen på fika rasten och sedan ingår en pakt för att utesluta dig från arbetsplatsen, men det kan också vara något hämskare som att en familjemedlem dör eller du fastnar på en öde ö långt långt borta. Dessa är ju alla mer eller mindre obehagliga scenarion, och när du vaknar så är du nog ganska lättad över att allt bara var en dröm.
Men har du någonsin varit med om motsatsen? Det har nog alla också, alltså att man drömmer om något fantastiskt härligt men sen vaknar man och upptäcker att värkligheten är så mycket tristare och olyckligare. Det är sällan en upplyftande känsla.
Jag plågas lite nu av drömmar som i sig är väldigt bra men när jag väl stiger upp ur dvalan och in i värkligheten så fylls jag av ångest och smärta eftersom det bara var en dröm, ett tankespöke. Det är som om mitt undermedvetna vill säga mig att "haha, du trodde att det var så enkelt va? nej du, dig ska jag plåga lite till minsann". 
Av hela denhär upplevelsen så har jag kommit fram till en sak iallfall och det är att någon/något gillar att tortera mig, det kan vara Gud, John Blund eller mitt eget undermedvetna. Jag väljer att tro på det sisstnämda.

Slutsatsen då? Jo, jag har uppenbarligen en masochist i mitt inre. Kanske borde jag bli Fakir?