kamrat klonk

Snö är något underbart men samtidigt fruktansvärt.
Jag älskar snön för den lyser upp tillvaron och den håller en skärpt och ajour. När man fryser så är man mer fokuserad och när det är halt så passar man sina steg noggrant. Dessutom är snön vacker och fridfull, den påminner om ens barndoms idylliska tillvaro. Den är ett minne av en tid utan bekymmer och utan ångest och smärta.
 Men på samma sätt är snön ond eftersom den orsakar olyckor och blöta kläder, den måste skottas och den mular folk. Men framför allt så får den en att minnas att livet inte är lika mysigt och problemfritt längre...