kamrat klonk

Om en människa frågar mig om vem jag är så är nog det vanligaste att jag svarar med min ålder och vad mitt yrke är samt möjligen var jag bor och vilken plats som är min födelseort. Men alla dessa fakta är just enbart det, fakta. Det säger inget om mig, vem jag är innerst inne och hur mina tankar ser ut. Ett annat sätt som jag kan försöka förklara mig själv på är genom att dra upp mina egenskaper som människa, att jag är ärlig, omtänksam, social, ambitiös, godhjärtad och glad. Men alla dessa egenskaper är nog inte egentligen en del av min identitet eftersom det är ting som kan ändras genom årens gång, eller bara tillfälligt. Jag är ju inte alltid glad utan någon dag kanske jag är ledsen, i en annan situation kanske jag är oärlig för att undvika en besvärlig situation.

Men jag tror att mina yttre attribut (som yrke, utseende och ålder) är en del av min identitet, men det är en relativt irrelevant del eftersom alla dessa ting är föränderliga. Yrken byts och utseendet ändras i takt med åldern som alltid är i en konstant ökning. Även mina egenskaper är en del av min identitet och är enligt mig en viktigare del en de yttre attributen. Men dessa egenskaper är trotts allt även dessa något föränderligt som har utvecklats genom åren efter att jag fått nya erfarenheter och upplevelser samt trauman. Faktum kvarstår ju att jag fortfarande är mig själv och alltid har varit det även om den människa jag varit genom åren alltid sett olika ut om man ser på den i olika tider. Så därför tror jag att det finns något mer en detta som bildar min identitet. Jag skulle vilja påstå att ens identitet är summan av de erfarenheter man haft och den uppfostran man fått.

Men det är ändå inte ett helt tillfredsställande svar eftersom syskon i en familj kan ha nästan identiska erfarenheter och samma uppfostran och kan ändå skilja sig stort från varandra. Därför bör inte heller identiteten ligga i enbart yttre attribut, erfarenheter, uppfostran eller egenskaper eller ens biologiskt i DNA eftersom tvillingar har i stort sätt identisk DNA kod men ändå skilda identiteter. Påståendet att identiteten ligger i minnet är delvis vettigt men samtidigt inte fullständigt. Man skulle i sådana fall behöva anta att en person med amnesi, alzeimers eller annan form av minnes relaterad sjukdom inte skulle ha någon identitet. Man jag skulle vilja påstå att jag efter egna erfarenheter av anhöriga med minnesförlust kan hävda att personer utan minne fortfarande har en identitet.

Kanske är det så att det finns någonting inom oss som inte är bundet till det världsliga (därmed vårat minne,vår kropp eller våra erfarenheter). Kanske är det detta som man brukar kalla för själen, något som saknar en fysisk kropp och som är unikt inom varje människa. Det tror i alla fall jag. Även om man klonar mig och ställer min klon bredvid mig så kommer vi ha två skilda identiteter om än väldigt lika vid första anblicken.

Alltså tror jag att min identitet består av summan av allt det världsliga och det själsliga som är jag. Identiteten är inte något oföränderligt, den kan formas om och se olika ut, endast själen är konstant. Men även om min identitet alltid ser olika ut så har den alltid en gemensam nämnare och är därför alltid jag.